Plötsligt knackar det på dörren mitt under matten. En lång man kommer in och säger att han så gärna vill berätta en historia. Eleverna tittar förvånat på honom. Läraren däremot vet vad som ska hända. Hon sätter sig ner på en stol och lutar sig tillbaka för att lyssna. Främlingen börjar berätta…

Tio minuter senare avslutas berättelsen. Eleverna som en efter en dragits in i berättelsens värld och suttit som tända ljus drar en samfälld suck. Man kan känna hur spänningen i rummet släpper. Berättaren går vidare till nästa klass och lämnar en bubblande pigg och lätt omskakad grupp elever efter sig.

På rasten har alla mycket att prata om. Det visar sig att andra klasser fått liknande påhälsningar. Hos C-klassen var det en kvinna med gråsprängt hår och hos A-klassen en ung tjej med fläta… Två gånger till under skoldagen knackar det på dörren hos klassen, och de två andra berättarna kommer med sina berättelser. När berättarrazzian är slut surrar skolan av berättelser och berättarglädje!

Berättarrazzia på Malmö högskola. Foto: Sara Arámbula

Berättar-razzia är ett oväntat nedslag av berättare i ett sammanhang som är tänkt för något annat. Begreppet skapades av Berättarakademin (BRAK), och metoden har provats och utvecklats sedan 1999 i Skåne och Danmark. Razzian är mest använd på skolor men kan även användas på företag, restauranger, tågstationer, systembolag…

Razzian ska vara överraskande. Upplevelsen ska inte presenteras i förväg för lyssnarna. Berättelserna ska tala för sig själva och inte infogas i någon förhandstolkning. Det är berättaren, som skapar en hel miniföreställning insprängd som en glödande kil i vardagen.

Razzian ska vara kort. Den smyger sig in i en situation, men får inte ta över den. Razzian ska vara som ett stimulerande och uppiggande avbrott – inte ett störningsmoment. Berättar-razzian söker upp lyssnarna i deras egen miljö och skapar på stående fot ett berättarrum på stället. Lyssnarna ska inte behöva förflytta sig, det är berättarna som är rörliga.